Det är inte det att jag inte har tid att skriva blogg, eller viljan. Det är snarare det att jag skrev så öppet när jag var i tonåren att det har blivit svårt att beskriva hur mitt liv är när jag inte vet vem det är som läser. Men jag ska försöka att skriva oftare, för de som vill.

 

Vad gör jag just nu? Just nu sitter jag och njuter av en kopp kaffe och springer fram och tillbaka mellan toan eftersom jag fick ta en stark dos av min magmedicin igår. Jag har insett lite att jag aldrig har klagat så mycket över min kropp och mitt liv som just nu. Speciellt till Jens, han får höra i princip allt. Jag vet inte om jag har mått så otroligt bra efter jag tog bort halsmandlarna, att jag inte ens tänkte på min kropp, inte ens min fekalom. Men nu plötsligt är skolan svår, min högra hand känns nästan obrukbar och min mage gråter av nästan allt jag stoppar i mig, så smärtan är nästan alltid där. Så antagligen gråter jag över min hand, att jag bor i Tierp igen, min mage som är en ballong eller att skolan är svår. Men! Jag avslutar det alltid med att jag har världens bästa sambo, för jag har lyckats träffa killen som är perfekt för mig. Dessutom firar vi snart sex månader som sambos snart, lyckan. Så ljuset i det mörka är bättre än det mörka i mitt ljus, om ni förstår vad jag menar.

 

Jag pratade med min pappa igår. Han frågade hur det gick för mig i skolan och vad mina planer är för framtiden. Jag vet att han vill mitt bästa, han är trots allt den personen som jag känner med största hjärtat. Men ibland känns det som om han bryr sig för mycket om sina nära och  kära, och för lite om sig själv. Jag må tycka han är jobbig ibland, men han är ändå min pappa, och jag vill ha honom i mitt liv så länge det går, av egoistiska själ. Så mina förhoppningar är att han ordnar upp sitt liv lite, om inte för hans egna skull, kanske för min.

 

Jag ska plugga lite nu, har väldigt mycket att kämpa igenom. Här har ni en standardbomb från instagram: