Jag trivs.
Jag har haft tid att fundera senaste veckorna, speciellt på nätterna. Jag jobbar i princip varje dag, alltid kvällspass så är uppe långt i natten för att få egentid. Den där tiden då jag kan njuta av en cigg med musik i öronen och låta tankarna flyga iväg.
Jag önskar jag hade mer tid, att träffa fina vänner och njuta av de varma sommarkvällarna med en cider i händerna. Ha musik i bakgrunden när man pratar nostalgiskt fast vi bara är över 20 år och knappt har levt livet. Det är det jag kommer ångra med 2013, att jag jobbar så mycket. Jag vill hinna göra ingenting med någon.
Imorgon kommer beskedet, om jag kommer plugga i höst. På lördag ska jag gå ut och dansa, av lycka eller känslan av förvirring. För jag har ingen plan b, vad jag ska göra om jag inte kommer in? Fortsätta att ströjobba på konsum, må dåligt av Tierp och bo hemma? Det funkar inte.
Jag vet att jag inte kan be någon om hjälp, för det här påverkar min framtid, vilket gör det till det viktigaste beslutet. Mitt beslut, min framtid. Just nu är det det viktigaste jag måste bestämma.
Något jag är väldigt nöjd med, är att jag är singel. Jag njuter av ensamtiden jag har, att få hela sängen för mig själv, att inte behöva skriva onödiga sms som handlar om ingenting. Att inte gråta när kärleken krånglar, att skratta när allt är bra. Jag vet att den där eurofiska känslan när fjärilarna är överallt och det känns som att man kan erövra hela världen.
Men jag vet inte.. Jag får fjärilar när jag tänker på mig och Malin som dricker på hennes balkong och pratar om ingenting. Stunden då Elin såg mig på Skybar och inte visste vad hon skulle ta sig till, att jag var där fast jag inte skulle. Tanken på när jag och Sara var så bakis vid sjutiden på kvällen i spanien får mig att skratta högt. Jag hade en massa fjärilar när jag åkte till en nyfunnen vän och lärde känna henne. Hela min kropp blir lycklig när jag tänker på hur många timmar jag och Joan har spenderat på anime och tv/dataspel. När jag och Maja gör konstig sushi och fjärilarna som rör sig när jag tänker att Olivia kommer hem snart. Eller när jag och Johanna tittar på Harry Potter och filmen fastnar på konstiga delar samtidigt som vi äter en massa, hela tiden.
Eller att vara i Wimbledon och dricka shots med Chiara, Liv och Lily. Bli presenterad som "The swede" och sen få komplimanger för att man kan prata engelska. Eller tanken på hur vi träffades i Spanien, vad vi gjorde och tanken på vad vi kommer göra i framtiden.
Jag blir helt euforisk att umgås med vänner. Jag säger inte att jag är anti kärleken eller andra som är kära. Jag stressar bara inte, jag letar inte. Jag trivs så bra med mina vänner. Jag blir så lycklig över att cykla i sommarregn. Jag behöver inte vara kär för att vara lycklig. Sen om det kommer en person som får mig att bli hejdlöst kär, som jag vill spendera all min tid med, och när jag inte är med personen så vill jag skriva onödiga sms till, så tänker jag embrace it with all my heart. För kärlek är vackert, men inte lika vackert som med stunderna jag har med mina vackraste, bästa vänner.
